Italienarna i Klimt 1918 (skumt namn, förresten) verkar gilla alla de band jag inte fastnade för under 80 och 90-talet: The Church, Catherine Wheel, Smiths och en smula tidiga U2 plus alla som följde i deras spår. För egen del framstår detta fortfarande som helt ointressant, men för den som går igång på ovanstående band borde Klimt 1918 framstå som rena julafton.
Att bandet både har känslan, närvaron och låtarna med sig är bara att konstatera, men vem som skulle vilja ge ut det är en annan sak.